Materialval

Syftet med en topptäckning av deponi är att förhindra att regn- och smältvatten tränger in i deponin och där ombildas till lakvatten. För att uppnå syftet och funktionen är det viktigt att behärska vattenmängderna med hjälp av de olika skikten i deponin.

Vattenmängd

Årsnederbörden i Sverige varierar i allmänhet mellan 700–1 000 mm/år. Endast på vissa håll är nederbörden större. Kraven på täthet innebär i praktiken att på en deponi med ickefarligt avfall tillåts maximalt cirka 5–10 procent av årsnederbörden att penetrera in i deponin medan på en deponi för farligt avfall tillåts endast en penetrering på 0,5–1 procent. Det senare kravet ställer i sin tur mycket höga krav på konstruktionen och innebär att det inte är möjligt att klara av utan ett kombinationstätskikt.

Vattenbalans

Av den totala nederbörden är det bara en del som strömmar ner genom växtskiktet. Med en vattenbalanskalkyl kan man ta hänsyn till alla faktorer som påverkar nederbörden såsom avdunstning, avrinning, magasinering i växtskikt, dränering och genomströmning. I praktiken är det lättast att påverka vattenbalansen med hjälp av dränering och tätskikt (genomströmning).

Vilken täthet?

Det är lätt att visa att gränsvärdet på permeabiliteten, för att ett tätskikt överhuvudtaget skall fungera, är k=1x10-9 m/s. Tjockleken har inte någon betydelse, enbart permeabiliteten. Det betyder att vanlig lera eller vissa restprodukter räcker till för att uppfylla täthetskraven för deponier för icke-farligt avfall, medan man för att klara av kraven för en deponi för farligt avfall i praktiken behöver ett välskyddat geomembran eller ett så kallat kombinationstätskikt där man kombinerar ett mineraltätskikt och ett geomembran. Med dessa konstruktioner uppfyller man en täthet som i praktiken närmar sig 100 procent.